småstadstankar

Fick en väldigt konstig känsla ikväll när jag och mamma var ute och gick. Jag tänkte "En dag kommer jag att sakna det här stället". Jag tror faktiskt det. Inte så mycket så jag skulle få för mig att komma tillbaka på nån längre tid, men det kommer alltid ha en plats i hjärtat. Platsen där man växte upp. Man har så många minnen kopplade till det. Jag tror att när jag väl kommit härifrån kommer jag inte hata tystnaden och stillheten och avsaknaden av människor längre. Jag kommer kunna skratta åt alla inbitna Stockarydsbor som skvallrar om allt som går och lite till. jag kommer le och vinka glatt mot GG när han kommer i sin bil med den där hökblicken. Och vem vet, bilen kanske inte då är röd eller blå utan vit eller grön! Jag kommer inte känna mej uttråkad när jag går den vanliga rundan över telebacken, möjligtvis förbi skolan, annars runt pizzerian, genom cykeltunneln, kanske upp till kyrkogården och sen biltunneln tillbaka och förbi södergården och så längs sävsjövägen tills det svänger mot norregårdsgatan. Det kommer flyga ett nytt minne genom huvudet vid varje gathörn och jag kommer se saker som jag aldrig sett innan för att jag är så van vid dem. Jag kommer kanske t.o.m. uppskatta kommunens blomsterarrangemang på riktigt! Och om jag skulle ta svängen runt Tempo, som då kanske blivit handlarn ännu en gång, skulle jag nog stanna vid anslagstavlan och skratta tyst åt alla dessa loppisar och b-kändisar som besöker sävsjö. Och det skulle hugga i hjärtat när jag såg hus där det en gång bodde männiksor jag kände...
Ungefär den känslan fick jag...

Och nu ska jag sova för det blev lite dåligt med det inatt...av nån anledning...