Luften smakar som en jorgubbspaj en solig dag i....juli...
Det var en vacker kväll i mitten av augusti när vi bagav oss till Ramkvilla, jag, Maria och Nina.
Vattnet låg stilla men stördes då och då av en motorbåt. Himlen var blå och solen kämpade för att hålla sig kvar på himlen en liten stund till.
Ute på bryggan väntade två figurer redan på att vi skulle komma. Lite svårt att se på det här avståndet men den ena heter Liza och den andra Martin.
Nina skulle kyla ölen. Vad som inte syns så väl på den här bilden är ett pack öl som ligger och flyter nån meter från henne... Hon tänkte väl inte på det där att de kunde flyta iväg.
Vilket roade de två figurerna på bryggan väldigt mycket!
Vi hade med oss en liten picnic-kasse från kvantum. Här rensar Liza bort de små tomaterna som hon inte tycker lämpade sig som föda. Och som ni ser så fick de ett nytt liv i sjön istället.
Maria kan inte riktigt hantera sin ilska ibland. Vi var alla väldigt tacksamma att melonen blev offret denna gång. Sen blev hon helt plötsligt väldigt älskvärd och skulle hålla tal. Eftersom ingen riktigt uppskattade den vardagliga början med "kära vänner" byttes det mot "kära soldater" eller något i den stilen och slutade till slut med att Liza fick melonen som ett tack för trogen tjänst. Kanske ska tillägga att Maria denna kväll var ovanligt labil och aningen...speciell...
När solen inte längre klarade hålla sig över grantopparna fortsatte vid till Martins kära hem och drack kaffe på en annan slags brygga!
Sedan blev det lite kubbspelande och myspys i Martins rum innan vi till slut var tvungna att bege oss hemåt. Dagen efter väntade nämligen arbetets slit alltför tidigt på morgonen...
Och nu har jag slitit halva dagen. Ska tillbaka till detta mitt andra hem för tillfället om en och en halv timme... Måste erkänna att det känns lite småmotigt. Men 10 timmars ob på en dag är inget man ska beklaga sig över. Även om det kanske innebär att man inte få träffa vänner som man inte sett på länge. Vi får se hur det går med den saken. Är rädd att jag inte kommer kunna motstå...
Vattnet låg stilla men stördes då och då av en motorbåt. Himlen var blå och solen kämpade för att hålla sig kvar på himlen en liten stund till.
Ute på bryggan väntade två figurer redan på att vi skulle komma. Lite svårt att se på det här avståndet men den ena heter Liza och den andra Martin.
Nina skulle kyla ölen. Vad som inte syns så väl på den här bilden är ett pack öl som ligger och flyter nån meter från henne... Hon tänkte väl inte på det där att de kunde flyta iväg.
Vilket roade de två figurerna på bryggan väldigt mycket!
Vi hade med oss en liten picnic-kasse från kvantum. Här rensar Liza bort de små tomaterna som hon inte tycker lämpade sig som föda. Och som ni ser så fick de ett nytt liv i sjön istället.
Maria kan inte riktigt hantera sin ilska ibland. Vi var alla väldigt tacksamma att melonen blev offret denna gång. Sen blev hon helt plötsligt väldigt älskvärd och skulle hålla tal. Eftersom ingen riktigt uppskattade den vardagliga början med "kära vänner" byttes det mot "kära soldater" eller något i den stilen och slutade till slut med att Liza fick melonen som ett tack för trogen tjänst. Kanske ska tillägga att Maria denna kväll var ovanligt labil och aningen...speciell...
När solen inte längre klarade hålla sig över grantopparna fortsatte vid till Martins kära hem och drack kaffe på en annan slags brygga!
Sedan blev det lite kubbspelande och myspys i Martins rum innan vi till slut var tvungna att bege oss hemåt. Dagen efter väntade nämligen arbetets slit alltför tidigt på morgonen...
Och nu har jag slitit halva dagen. Ska tillbaka till detta mitt andra hem för tillfället om en och en halv timme... Måste erkänna att det känns lite småmotigt. Men 10 timmars ob på en dag är inget man ska beklaga sig över. Även om det kanske innebär att man inte få träffa vänner som man inte sett på länge. Vi får se hur det går med den saken. Är rädd att jag inte kommer kunna motstå...
Kommentarer
Postat av: marty
snyggt inlägg :)
Trackback